Från "Thumbs up or down" till "See it, Skip it or Rent it"
Kritiker är i mångt och mycket överskattade. "Smaken är som Röven, Klöööven" brukar det heta och det är våra olika smaker och åsikter som gör oss till de unika individer vi är. Att jag älskar att läsa och höra filmrecensioner är mer för att jämföra och få tips samt hålla mig någorlunda uppdaterad om branschen. Det är dock ont om intressanta och roliga filmkritiker (Orvar Säfström i filmkrönikan åsido) men för ungefär 1 år sedan hittade jag ett program som jag nu brukar följa och dessutom gå tillbaka flera år (så långt det går) för att se de äldre recensionerna som varit.
Jag vet igentligen inte hur jag halkade in på just Gene Siskel och Roger Eberts filmrecensions program men det var via youtube iallafall som senare ledde till hemsidan atthemovies.com.
"Siskel & Ebert" hette iallfall programmet då det begav sig. 1986 startade det på allvar och här fick man se lite klipp och därefter munhöggs de två journalisterna om den för att sedan ge ut betyg som blev antingen tummen upp eller tummen ner. En del gånger var de så oense att konversationerna urartade i ren hätsk debatt när dessa två herrar försökte övertyga varandra om att just den hade rätt, vilket båda jämt förståss hade enligt dem själva.
Gene Siskel och Roger Ebert
Programmet var populärt och fick (förståss) en svensk efterapning i form av "Sundgren & Wiklund" som dock inte höll särskilt länge.
Siskel & Ebert höll ihop länge och väl ända fram till Siskels bortgång i en hjärntumör 1999 och efter detta leddes programmet utav Ebert tillsmmans med en rad "gäst kritiker". 2000 blev det dock klart att en av dessa, Richard Roeper fick en fast tjänst vid Eberts sida och programmet bytte namn till "Ebert and Roeper". Eberts ständiga hälsoproblem ledde dock till att gästkritikerna kom tillbaka fast nu vid Roepers sida runt 2006.
Roger Ebert och Richard Roeper
Sensommaren 2008 bestämde sig producenterna för att en förnyelse behövdes och både Ebert och Roeper fick ge plats åt Ben Lyons och Ben Mankiewicz som i skrivande stund är programledare. Dessa två är inte alls lika underhållande (Mankiewicz klagar mest hela tiden) men programmet är fortfarande klart sevärt. Istället för "tummen upp/ner" så är betygsskalorna ersatta med "Se den, skipp den, eller hyr den" vilket är lite fyndigt.
Hur som helst, vilka kritiker det än varit under programmet så är det ingen tvekan om att de alla gillar film och har sina åsikter. De ser ut som de har väääldigt roligt åt och med varandra.
Ben Mankiewicz och Ben Lyons
Det absolut roligaste är dock att gå tillbaka och se gamla recensioner under Siskel, Ebert eller Roeper tiden. Här kan man verkligen jämföra med sina egna åsikter och uppröras av hur fel de har eller hur rätt de haft. Dessutom skrattar man gott då man är särskilt inbiten i detta intresse.
Personliga favorit recensioner:
"Silent Night Deadly Night" då Siskel riktar sig mot kameran och skäller ut alla som varit inblandade i filmproduktionen (via namn!) inte en utan två gånger.
"Leonard part 6" där Ebert tappar humöret p.g.a Coca Colas produktplacering i filmen.
"Hajen 4" där Ebert & Siskel börjar diskuttera logiken i att hajen simmar till Bahamas för att hämnas på de föregående hajarna.
"Poltergeist 3", Ebert förlöjligar manuset som innehåller ett och annat "Carol Anne".
"Van Helsing" där Roeper ger en klockren reaktion till Eberts positiva recension av filmen.
"Never Back Down" som Roeper rekomenderar med glimten i ögat.
"Anaconda" där jag blev helt förstummad då både Siskel & Ebert höjde denna skräprulle till skyarna och dessutom föreslog att Jon Voight skulle nomineras till en birolls Oscar.
"När Lammen tystnar" som Siskel sågar och som sedan vinner de 5 tyngsta Oscar statyetterna.
"Gladiator" som Ebert halvt om halvt sågar och kallar "billig och dåligt gjord".
"Catwomen", Roeper gör en helt klockren sågning och passar sedan över ordet till Ebert som tar till orda: "3 good things about this movie, Halle Berrys face, Halle Berrys body, Halle Berrys costume. Those are first rate. Everything else in this movie are unbelievable bad!!".
"The Hottie and The Nottie" där Roeper jämför Paris Hiltons ansikte med en porrstjärnas efter en lång helg.
"The Wicker Man", Roeper går hårt åt Nick Cages flopp.
Bl.a.
Det finns hur många som helst och detta är bara ett urval av vad jag kommer på för tillfället.
Förståss finns det också många hyllningar som t.ex. Siskels fin fina recension utav "Schindlers list".
Ni som tycker om film lite för mycket för ert eget bästa rekomenderar jag inte sidan för det kommer bara att bli värre för er då men detta är ju förståss bara min åsikt och som Clint Eastwood sa: "Åsikter är som rövhål, alla har en".
Ha de gött
Jag vet igentligen inte hur jag halkade in på just Gene Siskel och Roger Eberts filmrecensions program men det var via youtube iallafall som senare ledde till hemsidan atthemovies.com.
"Siskel & Ebert" hette iallfall programmet då det begav sig. 1986 startade det på allvar och här fick man se lite klipp och därefter munhöggs de två journalisterna om den för att sedan ge ut betyg som blev antingen tummen upp eller tummen ner. En del gånger var de så oense att konversationerna urartade i ren hätsk debatt när dessa två herrar försökte övertyga varandra om att just den hade rätt, vilket båda jämt förståss hade enligt dem själva.
Gene Siskel och Roger Ebert
Programmet var populärt och fick (förståss) en svensk efterapning i form av "Sundgren & Wiklund" som dock inte höll särskilt länge.
Siskel & Ebert höll ihop länge och väl ända fram till Siskels bortgång i en hjärntumör 1999 och efter detta leddes programmet utav Ebert tillsmmans med en rad "gäst kritiker". 2000 blev det dock klart att en av dessa, Richard Roeper fick en fast tjänst vid Eberts sida och programmet bytte namn till "Ebert and Roeper". Eberts ständiga hälsoproblem ledde dock till att gästkritikerna kom tillbaka fast nu vid Roepers sida runt 2006.
Roger Ebert och Richard Roeper
Sensommaren 2008 bestämde sig producenterna för att en förnyelse behövdes och både Ebert och Roeper fick ge plats åt Ben Lyons och Ben Mankiewicz som i skrivande stund är programledare. Dessa två är inte alls lika underhållande (Mankiewicz klagar mest hela tiden) men programmet är fortfarande klart sevärt. Istället för "tummen upp/ner" så är betygsskalorna ersatta med "Se den, skipp den, eller hyr den" vilket är lite fyndigt.
Hur som helst, vilka kritiker det än varit under programmet så är det ingen tvekan om att de alla gillar film och har sina åsikter. De ser ut som de har väääldigt roligt åt och med varandra.
Ben Mankiewicz och Ben Lyons
Det absolut roligaste är dock att gå tillbaka och se gamla recensioner under Siskel, Ebert eller Roeper tiden. Här kan man verkligen jämföra med sina egna åsikter och uppröras av hur fel de har eller hur rätt de haft. Dessutom skrattar man gott då man är särskilt inbiten i detta intresse.
Personliga favorit recensioner:
"Silent Night Deadly Night" då Siskel riktar sig mot kameran och skäller ut alla som varit inblandade i filmproduktionen (via namn!) inte en utan två gånger.
"Leonard part 6" där Ebert tappar humöret p.g.a Coca Colas produktplacering i filmen.
"Hajen 4" där Ebert & Siskel börjar diskuttera logiken i att hajen simmar till Bahamas för att hämnas på de föregående hajarna.
"Poltergeist 3", Ebert förlöjligar manuset som innehåller ett och annat "Carol Anne".
"Van Helsing" där Roeper ger en klockren reaktion till Eberts positiva recension av filmen.
"Never Back Down" som Roeper rekomenderar med glimten i ögat.
"Anaconda" där jag blev helt förstummad då både Siskel & Ebert höjde denna skräprulle till skyarna och dessutom föreslog att Jon Voight skulle nomineras till en birolls Oscar.
"När Lammen tystnar" som Siskel sågar och som sedan vinner de 5 tyngsta Oscar statyetterna.
"Gladiator" som Ebert halvt om halvt sågar och kallar "billig och dåligt gjord".
"Catwomen", Roeper gör en helt klockren sågning och passar sedan över ordet till Ebert som tar till orda: "3 good things about this movie, Halle Berrys face, Halle Berrys body, Halle Berrys costume. Those are first rate. Everything else in this movie are unbelievable bad!!".
"The Hottie and The Nottie" där Roeper jämför Paris Hiltons ansikte med en porrstjärnas efter en lång helg.
"The Wicker Man", Roeper går hårt åt Nick Cages flopp.
Bl.a.
Det finns hur många som helst och detta är bara ett urval av vad jag kommer på för tillfället.
Förståss finns det också många hyllningar som t.ex. Siskels fin fina recension utav "Schindlers list".
Ni som tycker om film lite för mycket för ert eget bästa rekomenderar jag inte sidan för det kommer bara att bli värre för er då men detta är ju förståss bara min åsikt och som Clint Eastwood sa: "Åsikter är som rövhål, alla har en".
Ha de gött
Proccesen att se och förstå "Processen"
Har inte skrivit på ett tag då jag helt enkelt saknat inspration värd att förmedla (som att något av det jag skrivit hittills skulle vara värt, hahaha).
Har dessutom haft lite tentor och mycket läsning samt extrajobb på biografen i Gävle som tagit tid men nu är jag tillbaka med ett helt nytt och meningslöst inlägg.
Litteratur kursen på högskolan går sin gång och böcker som man aldrig skulle läst (men tydligen ska ha läst innan man trillar av pinnen) om det inte vore för kursen averkas även dessa på löpande band.
Nu senast tog vi oss ann "Processen" av Franz Kafka.
K. heter huvudpersonen i berättelsen som jobbar på bank och lever ett vad man förstår ganska händelsefattigt liv tills han en dag får besök utav två vaktare utsända av en speciell domstol. K. är nu häktad men fri att gå som han vill. Orsaken till häktningen vet varken han eller vi som läser. Detta är början på en surrealistisk färd in i ett knasigt rättsväsende där det vi tror inte stämmer och där de små detaljerna i vår läsning vittnar om en process som kanske inte är av ett helt vanligt slag.
"Processen" är en roman som Kafka skrev runt första världskrigets utbrott men den utgavs inte förrän Kafkas död ungefär 10 år senare eftersom den mycket självkritiske Kafka ville se allt han skrivit förstört efter hans död.
Hela boken är full av skumma inslag och karaktärer som inte verkar stämma logiskt någonstans. Rättsalar dyker upp längst upp i ett fattigt bostadskvarter, domstolsböcker som bara innehåller porr, kvinnor som faller som börsen 1929 för K och mystiska korridorer återkommer där de absolut inte borde vara möjliga. K:s resa känns som en evig mardröm. Vad ville Kafka säga med boken?
Efter min läsning sökte jag upp Orson Welles filmatisering utav boken från 1962 och började titta (mot lärarens vilja). Filmen var otroligt trogen boken förutom slutet samt en del sexuella utsvävningar och var en mycket positiv upplevelse. Det klara budskapet skulle jag kunna koppla till byråkratins orättvisor i en korrumperad maktstat samt nazismens förföljelse och sedan Stalins mardrömsvälde där oskyldiga personer bara kunde anklagas och försvinna. Den ensamme protagonisten är här hjälplös mot dessa orättvisor trots att han kämpar emot.
När vi sedan hoppade in i boken under seminariet kom en helt annan sida fram som jag inte hade tänkt på en sekund. Kanske berodde det på snabb och slarvig läsning eller kanske är mitt sinne för detaljer och exstensiella frågor inte mitt sjätte sinne.
Nu gällde det inget som helst byråkratiskt utan om en personlig skuld som huvudpersonen K. inte förstår och som elementen i boken försöker få honom att förstå. Även fast K. aldrig lyckas med detta så förstod jag efter seminariet det som Kafka kan ha menat med denna berättelse. Många av detaljerna som man inte anser så viktiga i historien vittnar på att K. är ett egoistiskt ungkarlssvin som man egentligen inte skall känna sympati för och han använder sin högdragna retoriska färdighet för att få domstolen och läsarna på sin sida. På detta vis framstår han som ett offer och allt annat är korumperat. Detta är hans skuld som han själv inte inser och som han tror sig kunna gå runt. Han proklamerar argsint emot sin process med argumentet att "han inte gjort något ont"....men har han gjort något gott? Processen kanske inte är av rättslig art utan själslig?
I filmen så tror jag faktiskt att min första tolkning var den som var meningen, i vilket fall existerar inte samma negativa känsla över K. i filmen som det i efterhand gör i boken.
Det var längesedan jag fick en sådan total vändning i förståelse utav en bok kontra filmen som är baserad på boken. Boken är faktiskt såpass tänkvärd (och ifall man vill tolka ännu mer väldigt före sin tid) att jag rekomenderar den starkt trots att det märks på vissa ställen att den är ofullständig (Kafka skrev aldrig riktigt klart vissa kapitel eftersom han ej räknade med en utgivning).
Filmen är som sagt också sevärd trots att samma tema inte riktigt kommer fram och tankegångarna blir annorlunda. Sympatin för K. finns med andra ord här vilket känns som filmens mening och Welles avsikt (förmodligen iallafall).
Filmen heter "Le procès" och med Anthony "Psycho" Perkins och Orson Wells själv i rollerna.
Det finns också en nyinspelning ifrån 1993 med Anthony Hopkins och Kyle MacLachlan.
Har dessutom haft lite tentor och mycket läsning samt extrajobb på biografen i Gävle som tagit tid men nu är jag tillbaka med ett helt nytt och meningslöst inlägg.
Litteratur kursen på högskolan går sin gång och böcker som man aldrig skulle läst (men tydligen ska ha läst innan man trillar av pinnen) om det inte vore för kursen averkas även dessa på löpande band.
Nu senast tog vi oss ann "Processen" av Franz Kafka.
K. heter huvudpersonen i berättelsen som jobbar på bank och lever ett vad man förstår ganska händelsefattigt liv tills han en dag får besök utav två vaktare utsända av en speciell domstol. K. är nu häktad men fri att gå som han vill. Orsaken till häktningen vet varken han eller vi som läser. Detta är början på en surrealistisk färd in i ett knasigt rättsväsende där det vi tror inte stämmer och där de små detaljerna i vår läsning vittnar om en process som kanske inte är av ett helt vanligt slag.
"Processen" är en roman som Kafka skrev runt första världskrigets utbrott men den utgavs inte förrän Kafkas död ungefär 10 år senare eftersom den mycket självkritiske Kafka ville se allt han skrivit förstört efter hans död.
Hela boken är full av skumma inslag och karaktärer som inte verkar stämma logiskt någonstans. Rättsalar dyker upp längst upp i ett fattigt bostadskvarter, domstolsböcker som bara innehåller porr, kvinnor som faller som börsen 1929 för K och mystiska korridorer återkommer där de absolut inte borde vara möjliga. K:s resa känns som en evig mardröm. Vad ville Kafka säga med boken?
Efter min läsning sökte jag upp Orson Welles filmatisering utav boken från 1962 och började titta (mot lärarens vilja). Filmen var otroligt trogen boken förutom slutet samt en del sexuella utsvävningar och var en mycket positiv upplevelse. Det klara budskapet skulle jag kunna koppla till byråkratins orättvisor i en korrumperad maktstat samt nazismens förföljelse och sedan Stalins mardrömsvälde där oskyldiga personer bara kunde anklagas och försvinna. Den ensamme protagonisten är här hjälplös mot dessa orättvisor trots att han kämpar emot.
När vi sedan hoppade in i boken under seminariet kom en helt annan sida fram som jag inte hade tänkt på en sekund. Kanske berodde det på snabb och slarvig läsning eller kanske är mitt sinne för detaljer och exstensiella frågor inte mitt sjätte sinne.
Nu gällde det inget som helst byråkratiskt utan om en personlig skuld som huvudpersonen K. inte förstår och som elementen i boken försöker få honom att förstå. Även fast K. aldrig lyckas med detta så förstod jag efter seminariet det som Kafka kan ha menat med denna berättelse. Många av detaljerna som man inte anser så viktiga i historien vittnar på att K. är ett egoistiskt ungkarlssvin som man egentligen inte skall känna sympati för och han använder sin högdragna retoriska färdighet för att få domstolen och läsarna på sin sida. På detta vis framstår han som ett offer och allt annat är korumperat. Detta är hans skuld som han själv inte inser och som han tror sig kunna gå runt. Han proklamerar argsint emot sin process med argumentet att "han inte gjort något ont"....men har han gjort något gott? Processen kanske inte är av rättslig art utan själslig?
I filmen så tror jag faktiskt att min första tolkning var den som var meningen, i vilket fall existerar inte samma negativa känsla över K. i filmen som det i efterhand gör i boken.
Det var längesedan jag fick en sådan total vändning i förståelse utav en bok kontra filmen som är baserad på boken. Boken är faktiskt såpass tänkvärd (och ifall man vill tolka ännu mer väldigt före sin tid) att jag rekomenderar den starkt trots att det märks på vissa ställen att den är ofullständig (Kafka skrev aldrig riktigt klart vissa kapitel eftersom han ej räknade med en utgivning).
Filmen är som sagt också sevärd trots att samma tema inte riktigt kommer fram och tankegångarna blir annorlunda. Sympatin för K. finns med andra ord här vilket känns som filmens mening och Welles avsikt (förmodligen iallafall).
Filmen heter "Le procès" och med Anthony "Psycho" Perkins och Orson Wells själv i rollerna.
Det finns också en nyinspelning ifrån 1993 med Anthony Hopkins och Kyle MacLachlan.
