En Terminator utan Schwarzenegger
En Terminator utan Schwarzenegger? Det går ju inte! Eller? När jag sätter mig framför bioduken så 
är det med blandade känslor. En känsla är total upprymdhet över att äntligen få se en Terminator film på bio och för att det är EN TERMINATOR FILM!! FUCK YEAH!!
Samtidigt så var recensionerna ljumma i USA och ekonomiskt så är den ingen direkt succé. Schwarzenegger la ner skådespelet för bra länge sedan och det är ju honom som Terminator associeras med. Dessutom så dominerades snacket om filmen mest om Christian Bales psykbryt på Cinematografen Shane Hurlbut som numera finns överallt på nätet, riktigt obehaglig lyssning, inte kul…bara obehaglig.
Så som sagt, blandade känslor styrde när filmen började.
Tv-serien ”The Sarah Connor Chronicles” kommer jag här inte beröra p.g.a. dålig koll.
Den första Terminator filmen var en bra och häftig Sci Fi thriller med en Schwarzenegger som går fram stenhårt och levererar ett par odödliga repliker totalt känslokallt, maken till bra casting har väl sällan skådats igen.
Målet för Terminatorn är att döda John Connor, människornas ledare i framtidens kamp mot maskinerna efter domedagen 1997. Filmen utspelas innan John är påtänkt och Terminatorns order är att ha ihjäl kvinnan som kommer att föda honom, Sarah Connor. Till hennes undsättning kommer en soldat ifrån framtiden, Kyle Reese som kommer att ha en större inverkan på framtiden än vad han först tror.
Terminator nummer 2 är en av de bästa filmer som någonsin gjorts. Effekterna är överlägsna 1:an och då har jag inget direkt ont att säga om den filmen. Här har Robert Patrick antagonist rollen och han gör den minst lika bra som Schwarzenegger i första, lika ond om inte ondare är T-1000 som han kallas.
Schwarzenegger är samma modell som i första (T-800) men har här programmerats att skydda den han ville ha död på i första filmen, John Connor nu i yngre tonåren. Sarah Connor (Linda Hamilton) är här minst lika tuff som Terminatorn och en helvetisk (logisk) kontrast till film nummer 1.
Styrkan i filmen är dock relationen mellan den faktiskt charmige Schwarzenegger och lille John Connor (Edward Furlong) och hur deras relation utvecklas till ett nästan ”far och son” förhållande, rollen som ”Pappa” skiftas mellan dem.
Nr 3 i serien är lite utav en besvikelse då den mest är fjantig och framstår som en billig lättviktare om man jämför med de 2 föregångarna. Schwarzenegger återvänder för att undsätta John Connor ännu en gång. En kvinnlig Terminator, T-X (Kristiana Loken) är ute efter både John Connor (Nick Stahl) och hans respektive (Claire Danes).
Schwarzenegger går fullt ut på humor vilket känns påtvingat och onödigt eftersom den delen hade en klockren tajming i både 1:an och 2:an. Dessutom ser han lite ”gubbig ut”. Domedagen har här flyttats fram (den kan tydligen inte hindras vad som än händer) och slutet är väl en av få positiva saker trots att det skriker efter en uppföljare.
Och här är vi då 2009 och ”Terminator – Salvation” har premiär. Man sätter sig i bio stolen, alla filmerna finns i färskt minne och filmen börjar.
I Terminator 3:s fotspår (tidsmäsigt) börjar den 2003 med att en cancersjuk kvinna spelad av Helena Bonham Carter besöker en dödsdömd man i ett fängelse med ett förslag. Sedan flyttar filmen fram till 2018, några år efter domedagen och här händer det grejer!
Mycket verkstad och lite snack kan man kalla "Terminator – Salvation" för de följande 2 timmarna följer en action film med grymma effekter och väldigt många explosioner (”old school shit!!”) precis som de ska vara. ”Skynet” (det onda företag som bygger maskinerna) är i full fart med att utveckla T-800 eftersom människorna nu bemästrar den gamla modellen T-600.
Christian Bale gör en ganska nedtonad John Connor och det är sidohistorien med Kyle Reese (Anton Yelchin från Star Trek) och den mystiske mannen Markus Wright (Sam Worthington) samt en liten stum flicka kallad Star (Jadagrace) som är starkast på den djupare fronten.
Regissör McG har dock lite tufft att binda ihop alla trådar men jag kan tänka mig att de nästföljande filmerna är tänkta att sopa upp lite.
Det är actionscenerna som dominerar och det är absolut aldrig tråkigt. Det finns också en rad ”blinkningar” till de äldre filmerna som gör gott åt ett Terminator fan som jag själv.
"Terminator – Salvation" hamnar någonstans strax under 1:an. Den är absolut inte i 2:ans klass men slår T3 med hästlängder och Schwarzenegger saknas faktiskt inte så som jag trodde han skulle göra (men ser man T3 så är man faktiskt glad att han höll sig borta).
Det skall tilläggas att jag på de sista raderna inte varit helt ärlig…men jag låter er sköta resten och säger inte något mer än att jag blev positivt överraskad och hade jäkligt kul i biosalongen.
Ta de lugnt därute!
är det med blandade känslor. En känsla är total upprymdhet över att äntligen få se en Terminator film på bio och för att det är EN TERMINATOR FILM!! FUCK YEAH!!Samtidigt så var recensionerna ljumma i USA och ekonomiskt så är den ingen direkt succé. Schwarzenegger la ner skådespelet för bra länge sedan och det är ju honom som Terminator associeras med. Dessutom så dominerades snacket om filmen mest om Christian Bales psykbryt på Cinematografen Shane Hurlbut som numera finns överallt på nätet, riktigt obehaglig lyssning, inte kul…bara obehaglig.
Så som sagt, blandade känslor styrde när filmen började.
Tv-serien ”The Sarah Connor Chronicles” kommer jag här inte beröra p.g.a. dålig koll.
Den första Terminator filmen var en bra och häftig Sci Fi thriller med en Schwarzenegger som går fram stenhårt och levererar ett par odödliga repliker totalt känslokallt, maken till bra casting har väl sällan skådats igen.
Målet för Terminatorn är att döda John Connor, människornas ledare i framtidens kamp mot maskinerna efter domedagen 1997. Filmen utspelas innan John är påtänkt och Terminatorns order är att ha ihjäl kvinnan som kommer att föda honom, Sarah Connor. Till hennes undsättning kommer en soldat ifrån framtiden, Kyle Reese som kommer att ha en större inverkan på framtiden än vad han först tror.
Terminator nummer 2 är en av de bästa filmer som någonsin gjorts. Effekterna är överlägsna 1:an och då har jag inget direkt ont att säga om den filmen. Här har Robert Patrick antagonist rollen och han gör den minst lika bra som Schwarzenegger i första, lika ond om inte ondare är T-1000 som han kallas.
Schwarzenegger är samma modell som i första (T-800) men har här programmerats att skydda den han ville ha död på i första filmen, John Connor nu i yngre tonåren. Sarah Connor (Linda Hamilton) är här minst lika tuff som Terminatorn och en helvetisk (logisk) kontrast till film nummer 1.
Styrkan i filmen är dock relationen mellan den faktiskt charmige Schwarzenegger och lille John Connor (Edward Furlong) och hur deras relation utvecklas till ett nästan ”far och son” förhållande, rollen som ”Pappa” skiftas mellan dem.
Nr 3 i serien är lite utav en besvikelse då den mest är fjantig och framstår som en billig lättviktare om man jämför med de 2 föregångarna. Schwarzenegger återvänder för att undsätta John Connor ännu en gång. En kvinnlig Terminator, T-X (Kristiana Loken) är ute efter både John Connor (Nick Stahl) och hans respektive (Claire Danes).
Schwarzenegger går fullt ut på humor vilket känns påtvingat och onödigt eftersom den delen hade en klockren tajming i både 1:an och 2:an. Dessutom ser han lite ”gubbig ut”. Domedagen har här flyttats fram (den kan tydligen inte hindras vad som än händer) och slutet är väl en av få positiva saker trots att det skriker efter en uppföljare.
Och här är vi då 2009 och ”Terminator – Salvation” har premiär. Man sätter sig i bio stolen, alla filmerna finns i färskt minne och filmen börjar.
I Terminator 3:s fotspår (tidsmäsigt) börjar den 2003 med att en cancersjuk kvinna spelad av Helena Bonham Carter besöker en dödsdömd man i ett fängelse med ett förslag. Sedan flyttar filmen fram till 2018, några år efter domedagen och här händer det grejer!
Mycket verkstad och lite snack kan man kalla "Terminator – Salvation" för de följande 2 timmarna följer en action film med grymma effekter och väldigt många explosioner (”old school shit!!”) precis som de ska vara. ”Skynet” (det onda företag som bygger maskinerna) är i full fart med att utveckla T-800 eftersom människorna nu bemästrar den gamla modellen T-600.
Christian Bale gör en ganska nedtonad John Connor och det är sidohistorien med Kyle Reese (Anton Yelchin från Star Trek) och den mystiske mannen Markus Wright (Sam Worthington) samt en liten stum flicka kallad Star (Jadagrace) som är starkast på den djupare fronten.
Regissör McG har dock lite tufft att binda ihop alla trådar men jag kan tänka mig att de nästföljande filmerna är tänkta att sopa upp lite.
Det är actionscenerna som dominerar och det är absolut aldrig tråkigt. Det finns också en rad ”blinkningar” till de äldre filmerna som gör gott åt ett Terminator fan som jag själv.
"Terminator – Salvation" hamnar någonstans strax under 1:an. Den är absolut inte i 2:ans klass men slår T3 med hästlängder och Schwarzenegger saknas faktiskt inte så som jag trodde han skulle göra (men ser man T3 så är man faktiskt glad att han höll sig borta).
Det skall tilläggas att jag på de sista raderna inte varit helt ärlig…men jag låter er sköta resten och säger inte något mer än att jag blev positivt överraskad och hade jäkligt kul i biosalongen.
Ta de lugnt därute!
Star Trek då som då och nu som nu
När jag hörde att det skulle komma en ny Star Trek så skakade jag lite på huvudet och skrattade lite medan jag pinsamt försökte förlöjliga tecknet ”Live Long and Prosper” som görs genom att hålla upp handen och få den att se ut som pingvinens i Batman.
Jag tänkte vidare på alla som har Star Trek som religion och skrattade lite till för mig själv. Sedan såg jag trailern och blev väldigt nyfiken på filmen och insåg att jag faktiskt inte sett en enda Star Trek. Trots att de som sett filmen proklamerade att man absolut inte behöver se de gamla för att uppskatta den nya så började jag beta av de 10(!) äldre Star Trek filmerna i serien som sträcker sig mellan 1979-2002.
Såklart inleddes det förstås med ”Star Trek – The Motion Picture”. En mycket seg historia på över 2 timmar som nästan gav mig avsmak ifrån att fortsätta serien. Handlingen har jag glömt av men den känns oviktig då ungefär 65-70 % utav filmen går ut på att vi
sa upp rymdskeppet U.S.S Enterprise och spela hög svulstig musik.
Nr 2 i serien hette ”Kahns hämnd” och var några snäpp bättre än sin föregångare. Här bjuds det på vassare effekter och mer karaktär fokus då Kapten Kirk (William Shatner) och Spock (Leonard Nimoy) med flera blir attackerade av en gammal fiende spelad av ”Fantasy Islands” Richardo Montalban som man också kan känna igen ifrån ”Den nakna pistolen”. Här var det action som dominerade samt ett oväntat och känsligt slut.
Nr 3 var en mycket glad överraskning då den hade ett rappt tempo och en schysst historia då gänget i Enterprise beger sig av till en konstgjord planet för att söka efter den försvunne Spock. Framförallt den sista halvtimmen bjuder på en skön fejd mellan Shatner och en rejält elak ”Klingon” ledare (En krigisk utomjordisk ras med konstiga skallar) spelad av Christopher Lloyd från ”Tillbaka till framtiden”.
Nr 4 var en ganska rolig historia där Kirk o C:O reste bakåt i tiden (närmare bestämt 1986) för att ta med sig ett par valar(!) till framtiden för att hindra en konstig sond som ger ifrån sig valljud att förstöra moder jord. Som ni läser så är historien inte den starka sidan här utan de roliga kulturkrockarna som möter gänget då de hamnar i dåtidens San Fransisco.
Efter 2 filmer (stora framgångar hos biopubliken) regisserade utav Spock himself (Nimoy) så kände sig Shatner manad att prova på regissörsjobbet. Resultatet blev ”The Final Frontier” en ruggigt misslyckad film där Star Trek gänget försöker lära Spock att sjunga ”Row, row, row your boat” samt övertalas av Spocks halvbror att resa för att leta efter gud…en dödsdömd historia med horribla specialeffekter och scener som innehåller väldigt många (för att citera den nya MTV Movie Awards kategorin) ”WTF moments”. De sista 20 minuterna är så skrattretande att ma
n grinar illa både länge och väl.
Nr 6 i serien. Shatner har knuffats av regi stolen och Nicholas Meyer som innehade sitsen under ”Kahns vrede” ä tillbaka och levererar den näst bästa av de 6 första filmerna där Kirk, Spock och Dr McCoy hamnar mitt i en komplott för att stoppa fredsförhandlingarna mellan Klingons och Federationen (där Enterprise tjänstgör). En tänkvärd och spännande Sci Fi thriller som känns uppfriskande och sätter punkt för de flesta av de äldre Star Trek besättningens framfart i filmserien. En värdig avslutning för dem…
MEEEN Kirk (Shatner) kunde inte hålla sig borta ifrån en till som blev ”Generations” där gänget ifrån den nya tv-serien ”Next Generation” (87-94) tog över serien. Storyn höll inte riktigt ihop men involverade en galen vetenskapsmans försök att förgöra en planet för att ta sig i en tidsrymd extas av något slag. I alla fall så kommer Picard (Patrick Stewart) och Kirk till undsättning och Kirk får göra ett sista modigtingripande.
Nr 8-10 innefattar enbart gänget ifrån ”Next Generation” och jag tänker inte gå djupare in på dem (inte för att jag gjort det med de gamla men ändå) eftersom den nya filmen berör den äldre besättningen. Det jag kan säga är att 8:an är den enda riktigt sevärda utav dessa, den heter ”First Contact”.
Den nya Star Trek fick strålande kritik och jag hade ganska höga förväntningar då jag satte mig i biomörkret. Jag blev inte besviken!
För det första så är den nya Star Trek en rejäl nytändning då den tar upp hur det gamla gänget träffades och varenda skådis lyser i in karaktär förutom Chris Pine som Kirk så även Karl Urban som den ständigt gnällande Dr McCoy, Zoe Saldana som Uhura, Anton Yelchin som ryssen Chekov (med den klassiska extrema brytningen), John Cho som Sulu samt Simon Pegg som den störtsköne mekanikern Scotty. Filmens starkaste prestation kommer dock ifrån ”Heroes” Zackary Quinto som Spock, han gör rollen totalt fläckfritt med all heder.
Filmens handling kan jag inte berätta för mycket om då jag är rädd att förstöra slutet men Leonard Nimoy (Spock i de äldre filmerna) dyker upp och har en viktig roll vilket kändes ganska skönt då jag trodde det skulle bli mer av en s.k. cameo (typ att han t.ex. skulle vinka lite i bakgrunden i slutet).
I vilket fall spelar Eric Bana en utomjordisk krigare kallad Nero som har för planer att upplösa jorden i sig själv med hjälp av ett konstigt rött ämne.
U.S.S Enterprise rycker ut för att hindra honom och stöter då på både det förflutna och framtiden i en salig mix. Effekterna är på total topp och likaså humorn som glimtar till lite då och då.
Säcken knyts ihop snyggt och en del oväntade saker inträffar under filmens gång. Med andra ord, jag tror att man uppskattar dessa småsaker och själva filmen till fullo ifall man sett de 6 första filmerna. Samtidigt så sa snubbe till höger om mig på bion att han tyckte den var grym utan att ha sett de äldre…så you never know!
Bio sommaren har bara börjat, Next up T4 Salvation.
Peace ´n take care
Jag tänkte vidare på alla som har Star Trek som religion och skrattade lite till för mig själv. Sedan såg jag trailern och blev väldigt nyfiken på filmen och insåg att jag faktiskt inte sett en enda Star Trek. Trots att de som sett filmen proklamerade att man absolut inte behöver se de gamla för att uppskatta den nya så började jag beta av de 10(!) äldre Star Trek filmerna i serien som sträcker sig mellan 1979-2002.
Såklart inleddes det förstås med ”Star Trek – The Motion Picture”. En mycket seg historia på över 2 timmar som nästan gav mig avsmak ifrån att fortsätta serien. Handlingen har jag glömt av men den känns oviktig då ungefär 65-70 % utav filmen går ut på att vi
sa upp rymdskeppet U.S.S Enterprise och spela hög svulstig musik. Nr 2 i serien hette ”Kahns hämnd” och var några snäpp bättre än sin föregångare. Här bjuds det på vassare effekter och mer karaktär fokus då Kapten Kirk (William Shatner) och Spock (Leonard Nimoy) med flera blir attackerade av en gammal fiende spelad av ”Fantasy Islands” Richardo Montalban som man också kan känna igen ifrån ”Den nakna pistolen”. Här var det action som dominerade samt ett oväntat och känsligt slut.
Nr 3 var en mycket glad överraskning då den hade ett rappt tempo och en schysst historia då gänget i Enterprise beger sig av till en konstgjord planet för att söka efter den försvunne Spock. Framförallt den sista halvtimmen bjuder på en skön fejd mellan Shatner och en rejält elak ”Klingon” ledare (En krigisk utomjordisk ras med konstiga skallar) spelad av Christopher Lloyd från ”Tillbaka till framtiden”.
Nr 4 var en ganska rolig historia där Kirk o C:O reste bakåt i tiden (närmare bestämt 1986) för att ta med sig ett par valar(!) till framtiden för att hindra en konstig sond som ger ifrån sig valljud att förstöra moder jord. Som ni läser så är historien inte den starka sidan här utan de roliga kulturkrockarna som möter gänget då de hamnar i dåtidens San Fransisco.
Efter 2 filmer (stora framgångar hos biopubliken) regisserade utav Spock himself (Nimoy) så kände sig Shatner manad att prova på regissörsjobbet. Resultatet blev ”The Final Frontier” en ruggigt misslyckad film där Star Trek gänget försöker lära Spock att sjunga ”Row, row, row your boat” samt övertalas av Spocks halvbror att resa för att leta efter gud…en dödsdömd historia med horribla specialeffekter och scener som innehåller väldigt många (för att citera den nya MTV Movie Awards kategorin) ”WTF moments”. De sista 20 minuterna är så skrattretande att ma
n grinar illa både länge och väl.Nr 6 i serien. Shatner har knuffats av regi stolen och Nicholas Meyer som innehade sitsen under ”Kahns vrede” ä tillbaka och levererar den näst bästa av de 6 första filmerna där Kirk, Spock och Dr McCoy hamnar mitt i en komplott för att stoppa fredsförhandlingarna mellan Klingons och Federationen (där Enterprise tjänstgör). En tänkvärd och spännande Sci Fi thriller som känns uppfriskande och sätter punkt för de flesta av de äldre Star Trek besättningens framfart i filmserien. En värdig avslutning för dem…
Nr 8-10 innefattar enbart gänget ifrån ”Next Generation” och jag tänker inte gå djupare in på dem (inte för att jag gjort det med de gamla men ändå) eftersom den nya filmen berör den äldre besättningen. Det jag kan säga är att 8:an är den enda riktigt sevärda utav dessa, den heter ”First Contact”.
Den nya Star Trek fick strålande kritik och jag hade ganska höga förväntningar då jag satte mig i biomörkret. Jag blev inte besviken!
För det första så är den nya Star Trek en rejäl nytändning då den tar upp hur det gamla gänget träffades och varenda skådis lyser i in karaktär förutom Chris Pine som Kirk så även Karl Urban som den ständigt gnällande Dr McCoy, Zoe Saldana som Uhura, Anton Yelchin som ryssen Chekov (med den klassiska extrema brytningen), John Cho som Sulu samt Simon Pegg som den störtsköne mekanikern Scotty. Filmens starkaste prestation kommer dock ifrån ”Heroes” Zackary Quinto som Spock, han gör rollen totalt fläckfritt med all heder.
Filmens handling kan jag inte berätta för mycket om då jag är rädd att förstöra slutet men Leonard Nimoy (Spock i de äldre filmerna) dyker upp och har en viktig roll vilket kändes ganska skönt då jag trodde det skulle bli mer av en s.k. cameo (typ att han t.ex. skulle vinka lite i bakgrunden i slutet).
I vilket fall spelar Eric Bana en utomjordisk krigare kallad Nero som har för planer att upplösa jorden i sig själv med hjälp av ett konstigt rött ämne.
U.S.S Enterprise rycker ut för att hindra honom och stöter då på både det förflutna och framtiden i en salig mix. Effekterna är på total topp och likaså humorn som glimtar till lite då och då.
Säcken knyts ihop snyggt och en del oväntade saker inträffar under filmens gång. Med andra ord, jag tror att man uppskattar dessa småsaker och själva filmen till fullo ifall man sett de 6 första filmerna. Samtidigt så sa snubbe till höger om mig på bion att han tyckte den var grym utan att ha sett de äldre…så you never know!
Bio sommaren har bara börjat, Next up T4 Salvation.
Peace ´n take care
